Nu är jag riktigt besviken på soc. Jag har tidigare tagit socialsekreterarna i försvar och sagt att ”Nej de är inte maktgalna. De vill människor väl. De gör sitt bästa” o s v. Det är klart jag har ju själv arbetat som socialsekreterare i många år och jag har försökt rannsaka mig själv men kan inte se att det var min längtan efter makt som styrde mig. Nu var det ju längesedan, jag har ju jobbat med missbruksbehandling i 20 år efter det så det har väl ändrats en del….
Det är ju fråga om mitt barnbarn, L, som just nu sitter inlåst på ett utredningshem sedan snart fyra månader. OK, jag kan acceptera att hon är inlåst – när hon kom dit behövde hon faktiskt låsas in, hon ville det själv, för hon klarade inte livet i frihet. Meningen var dock att det skulle vara två månader, det hade soc.sekr. bestämt. Det skulle göras en utredning som skulle ligga till grund för en placering i frivillig vård för L. Det skulle vara så kort tid som möjligt.
Jag kanske inte fårstod vad som var meningen men jag trodde att soc. sekr. ,C ville ha ett underlag för att vara säker på att hon placerade L på ett ställe där hon fick sina behov tillgodosedda. På senare tid har jag förstått att det var inte meningen, utan C ville bara ha henne inlåst ett tag för att få vara ifred.
På utredningshemmet har man kommit fram till att L bör placeras på ett ställe med 12-stegsbehandling för det passar henne. Dessutom har man kommit fram till att hon behöver vara på ett litet ställe där man har en fast struktur och bestämda regler. Det kan ge L den trygghet hon behöver. Hon behöver vara någonstans där man har tid att ägna sig åt henne och lyssna på henne. L är entypisk ”tapetblomma”, hon märks inte utan ”smälter in i tapeten”. Hon talar sällan om vad hon vill eller vad hon tycker utan är tyst och ”snäll”. Det krävs både uppmärksamhet och kunskap för att förstå henne. På ett litet ställe med få platser är chansen större att L märks och kan få den uppmärksamhet hon behöver.
L har också en tendens att vara ”kurator” åt sina kompisar (medpatienter) då slipper hon jobba med sina egna problem. Hon har fått lära sig nu att det är därför hon ägnar sig åt andras problem. Förut har hon bara blivit betraktad som en bra kompis som ”ställer upp”.
Utredningshemmet var bra för L. Där har hon fått uppmärksamhet. Hon har fått vara med om många intervjuer och tester och fått känna sig sedd. Personalen har varit bra, de vågar tala om vad de ser och kan hålla på regler. L fick efter ett par veckor en stark motivation, vilket är nödvändigt för att kunna sluta med ett missbruk.
När utredningen började bli klar och det började bli dags för avslutningssamtal o d med socialsekreteraren så åkte C på semester (utan att ha nämnt det med ett ord i förväg). Efter det tog hon tjänstledigt och fick sedan väldigt mycket att göra. Hon har hela tiden haft en medhandläggare, som hon dock inte informerat om någonting. C skall nu sluta sin tjänst, håller på och avslutar och en ny socialsekreterare skall ta vid.
Vad jag kan förstå så har C inte ens tagit reda på vad man kommit fram till i utredningen utan hon har valt ut ett behandlingshem för L. Detta har 32 platser, är alltså ganska stort och där får L alla möjligheter att dra sig undan. De har inte 12-stegsbehandling. Det drivs av ett stort (troligen internationellt) företag, som även bedriver äldreomsorg och som nu håller på och slår sig in på missbruksbehandling, allt för att göra så stor vinst som möjligt. Ett behandlingshem, som jag har föreslagit, som har funnits i åtminstone 20 år och där flera kvinnor från L:s hemstad blivit drogfria och som har 10 platser, det förkastade C direkt för ”det hade hon aldrig hört talas om”.
De första två månaderna kunde jag tydligt höra på L att hon hade stora förhoppningar och var full av entusiasm. Hon konstaterade att ”nu skulle hon verkligen se till att bli drogfri”. När alla träffar började utebli hördes det tydligt på L hur hon ”tappade sugen” och nu pratar hon mest om att hon vill komma någonstans där hon ”får tillgång till telefon och dator och kan hålla kontakt med sina gamla kompisar”. Det som hon i början var helt klar över att hon måste ta avstånd från om hon skulle klara sig.
L:s mamma, S, har försökt hålla kontakt och intressera sig för L:s behandling men det har C gjort klart för henne att det inte är nödvändigt. C har inte tid att prata med S. Ändå står det i alla riktlinjer att socialtjänsten skall se till att stödja alla kontakter med anhöriga eftersom man vet att det är viktigt. Det finns naturligtvis fall där det kanske är mindre bra med alltför tät kontakt med anhöriga men det är inte så i detta fall. L och hennes mamma har en nära kontakt och L behöver känna att den är lika stark.
Det är inte nog med att man ska sörja över att nära och kära förstör sig med missbruk utan man ska tvingas åse hur företrädare för socialtjänsten, de som ska hjälpa den som hamnat i missbruk och beroende, inte bara sviker utan faktiskt raserar, både klientens egna och andra instansers, ansträngningar att komma tillrätta med missbruket. Det är inte lätt för en ung människa, som fortfarande ser missbruket i ”ett rosa skimmer’, att med egen kraft arbeta på att komma ifrån detsamma, när alla hennes ansträngningar, att göra det rätta, raseras.
Det jag skriver om här handlar som jag ser det om ett systemfel, som gör att socialtjänstemän inte har möjlighet att hjälpa så mycket som de själva kanske vill. Så det är inte så att jag har för avsikt att angripa någon personligen. Det här handlar om socialtjänsten.
Jag ska skriva utifrån den vinkel som jag har och har haft. Det gäller bl.a. Den syn på relationen mellan klient och socialsekreterare som jag har tillägnat mig under åren. Och jag har en väldigt gedigen utbildning på det här området. Jag kan gå tillbaka närmare 40 år i mina erfarenheter med socialtjänsten.
Jag blev omhändertagen av staden redan som 6 åring. Och sen fortsatte det mellan olika så kallade barnhem, skolhem, vårdhem, fosterhem, ungdomsvårdsskolor och så småningom till fängelser.
Genom allt detta har socialtjänsten vakat moderligt över mig.
Jag tänkte också uppehålla mig lite kring vad jag tror händer med er när ni genomgår den här förändringen som de flesta socialsekreterare gör och vad det kanske innebär att långsamt tvingas ge avkall på det som ni själva upplever som ett samhälleligt engagemang.
De ”klienter” ni möter, fråntas ofta sitt namn, dom begåvas ofta med dolda avsikter. Avsikter som går ut på att lura er.
Dom delas oftast in i grupper: Det kan vara hemlösa, missbrukare, dubbeldiagnoser, psykiskt sjuka, invandrare, kriminellt belastade och så vidare och så vidare listan kan göras hur lång som helst.
Det här är de enklaste sätten att slippa möta människor som är i behov av hjälp. Möjligheterna att fly från empati och ett medmänskligt bemötande är många.
Det förekommer en kultur som kretsar kring och gömmer sig bakom rigorösa regelverk. Det finns en mycket utbredd, tidskrävande byråkrati.
Ni kommer att bli tvungna att lägga er till med en attityd. Och det kommer inte från klienterna i första hand utan från era medarbetare och dom snäva ramar ni har att hålla er till.
Att ni sen antagligen kommer att föra över skulden på de utsatta, kan man kanske också lägga till den uppsjö av utvägar ni kommer att förses med av era arbetskamrater.
Detta leder i sin tur till att den sökande tappar självförtroendet och får en upplevelse av att inte kunna styra sitt eget liv.
Vilket i sin tur leder till ett maktförhållande som kommer att vara mycket svårhanterligt för er i er strävan att hjälpa. Låter det snårigt?
Då kanske vi ska lätta upp tankarna lite med ett citat ur ”SoL” som ni säkert har ägnat en hel del tid åt. Ni kanske kan hjälpa mig att förstå det här:
”Med sociala tjänster bör avses varje social insats som socialnämnden svarar för och som direkt eller förmedlat tjänar den enskilde och utgör medel för verksamhetens måluppfyllelse” Slut citat.
Där får ni då söka er vägledning när ni t.ex. Möter en skakande misshandlad hemlös kvinna som inte vill åka till det härbärge, som ni förmedlat tjänande sätter in och som svarar mot verksamhetens måluppfyllelse.
Ni kommer att hamna i ett mycket besvärligt maktförhållande till de sökande. Sökande som ni inte litar på och vars levnadsöden ni varken kommer att kunna leva er in i eller förstå.
Era arbetskamrater kommer att se er som svaga om ni inte lyckas hålla stånd mot någon desperat mamma som är olycklig över att hon inte får träffa sina barn. Eller en hemlös som får avslag på ett boende, detta efter en årslång kamp för att bli av med ett långvarigt missbruk för att han visat ett positivt urinprov.
Det finns alltså en flyktkultur på de flesta socialkontor som frodas i någon sorts föreställning om att det går att kontrollera och att uppfostra människor som lever under mycket svåra förhållanden.
Om ni nu skulle se framför er en annan människa. Någon som lika gärna skulle kunna vara din bror eller din syster, ett eget barn. Men som absolut aldrig under några omständigheter kommer att vara det. Sådana smärtor kommer ni helt säkert att skyddas från. I alla fall så länge ni håller er till reglerna.
Det kanske är det som kallas professionalism?
Men detta till trots: Om ni nu framför er skulle se en människa som överges och kränks av det system ni är satta att företräda, så kommer ni oavlåtligt att befästa ett förhållningssätt inom er.
Ett förhållningssätt som bl.a. Går ut på att: Jag är maktlös, det är inte jag som tar besluten, det är någon annans fel.
Jag kan tyvärr inte göra mer för dig nu.
Och ni kommer att få hjälp att rättfärdiga det här med tomma fraser som att ”man måste ju kunna ställa krav på människor” ”dom vill ju inte samarbeta”
En annan sak som ni kommer att få stöd i är att de här personerna, som inte kan anpassa sig till era krav, kanske i vissa fall uttrycker sig på ett obehagligt sätt eller till och med hotfullt. Det är också något som kommer att hjälpa er in i ett vi och dom tänkande.
Ni kommer att ställa krav som kanske kan kännas rimliga för en människa som redan har de grundläggande behoven tillgodosedda och har stöd av sin omgivning.
Så är det inte för majoriteten av de människor som ni är satta att handlägga. För dessa människor kommer kraven oftast att upplevas som totalt absurda. Många tystnar och sjunker in i självförakt, vilket kommer att göra det lättare för er att slippa se. Att slippa se människan bakom alla de föreställningar som ni kommer att skolas in i.
Det ni däremot kommer att bli tvungna att konfrontera är ett ultimat krav som i det närmaste kommer att vara omöjligt för er att gå emot. I alla fall om ni vill fortsätta som socialsekreterare:
Nämligen det krav som säger att absolut inte göra något för en medmänniska som strider emot systemet. Det system som idag stöter ut människor.
Jag uppmanar er inte att bryta mot systemet.
Däremot vill jag försöka göra er uppmärksamma på vem som borde vara er egentliga uppdragsgivare.
Nämligen de som ni är satta att hjälpa, och inte några människor högt uppe i toppen som måste vara i total avsaknad av verklighetsanknytning.
Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa
http://janrume.wordpress.com/
Hello!
Jag vet inte om du är kvar här ute någonstans. JAg hade hoppats det, men du kanske har paus som jag haft. Jag hoppas allt är väl med dig! Och med de dina! Jag har läst i det här inlägget men jag är inte riktigt säker på närifrån det är. Det är lite konstig datumnotering. Iaf, jag undrar om det inte är ett hem som jag känner till en del, stor internationell koncern inom äldrevård och hem för tjejer med ca 30 platser måste nog vara det. I så fall kan jag nog lugna dig med att det är ett riktigt 12-stegshem, och det finns nog personal där som kan ”hantera” tapetblommor. Som alla hem har det sina styrkor och svagheter, men jag har svårt att säga många som är bättre. Tyvärr.
Igen, hoppas allt är bra och att vi ses här ute!
Allt gott!