Att älska livet

Nedanstående skrev jag den 4/12 08. Jag sparade sedan bara och tänkte att jag skulle skriva mera men det blev inte av. Jag klarade inte att skriva mera om det.  Ändå är det något som vem som helst kan drabbas av.

I min ortstidning har det skrivits en del de senaste dagarna om en kvinna, som dött i fyllecellen. Det är bra att det skrivs om sådant, det är ju fruktansvärt att sådant förekommer. Det var nog inte så hon hade tänkt sig det. Man tycker det är en förfärlig död, att ligga ensam och dö, inlåst i en cell. Man tror inte att något sådant kan hända när man är på vinprovning eller fest. Inte heller när man sitter och dricker i en ”kvart” med persiennerna fördragna. Man kanske inte tror det ens när man sitter på parkbänken och inte har några persienner att dra för. Och man tror absolut inte att det kan drabba just mig.

Det är egentligen märkligt hur människan är funtad som kan syssla med saker, som faktiskt är så farliga att man kan dö av det. Ännu vanligare är det ju att man förstör sin hälsa, sin sinnesfrid, hela sitt liv. Kanske är det ännu värre än döden, att tvingas fortsätta leva ett sådant liv. När jag drack så längtade jag efter döden, tänkte ofta på att ta livet av mig, gjorde ett par misslyckade försök. Var egentligen för feg för att göra det på allvar. Idag är jag mycket glad och tacksam för att jag fortfarande lever.