Varför pratar vi aldrig om hur trevligt det är att vara nykter

I helgen har jag träffat barnbarnet, L, som var hemma på permission. (fast det heter inte permission). Hon räknar med att bli av med LVU i vår. Hon ska ha möte med soc i slutet av denna månad eller i början av nästa.

Det var roligt att träffa henne. Hon har nog blivit lite lugnare men jag vet inte om hon ändrat sig så mycket för övrigt. Hon är lite negativ, kritiserar behandlingshemmet och personalen där istället för att arbeta med sig själv. Det är förstås inte så lätt när man är så ung men det vore roligt om hon lyckades bli drogfri och få ett bra liv. När hon kommer hem är det bara henne själv det hänger på.

Det var tal om att hon skulle stanna i samhället där behandlingshemmet ligger och slussas ut därifrån med mycket stöd. Jag tror förstås att det hade varit bra om hon kunnat skaffa kompisar och trivas där. Kommer hon hem igen så är risken stor att det blir likadant som förut. Att hon inte vill stanna där beror nog mycket på hennes mamma, som gärna vill ha hem henne. Det är ju klart att hon saknar sin dotter men borde kanske försöka se vad som är bäst för henne. L:s mamma är av den åsikten att det är ”normalt” för en ung människa att dricka alkohol.

Själv har jag ”fyllt” tjugo (20) år i nykterhet. Det känns skönt att se tillbaka på de åren, de har varit fantastiska. Jag är oerhört tacksam och glad för att jag fick uppleva så många nyktra år, trodde inte själv att jag skulle klara att lägga av.

Det där med att ”ha roligt utan alkohol”, hade jag ju själv svårt med en ganska lång period. Jag tyckte det var slöseri med tid att besöka någon där jag inte kunde dricka alkohol när jag började bli beroende. Ändå kämpade jag fram tills jag var trettio för att hålla min man nykter och då var jag nykter själv. Vi hade inga problem att roa oss och hade mycket aktiviteter.

Varför det blev så att vi började dricka vet jag knappt. Eftersom vi båda hade anlag för alkoholism så utvecklade vi ju snabbt ett beroende när vi började dricka och sedan kändes det nödvändigt med alkohol för oss båda. Att vi skilde oss gjorde ju att vi båda två hade ”anledning” att dricka. För mig gick det fort att utveckla alkoholism. Det tog kanske tio år och sedan drack jag alkoholistiskt i tio år. Det är klart att det kändes roligt ibland i början men det var mycket lidande också. De sista två åren var det bara lidande.

Idag tycker jag att det är så märkligt att man värnar så om alkoholen och drickandet. Det är ju inte bara alkoholister som ”ställer till det för sig” i fyllan. Det gör ju ofta Svensson också, om inte annat medför det huvudvärk, illamående, otrohet, misshandel m m som verkligen inte är något att värna om.

Jag läste en artikel nyligen, en nykter alkoholist skrev att just nyktra alkoholister borde inte diskutera alkohol därför att de styrs för mycket av sina känslor. Det kan nog vara riktigt till viss del  men för balansens skull bör nog de också komma fram.

Det har alltid förvånat mig att när man diskuterar alkoholskador så för man bara fram det negativa med alkoholen, skadorna den för med sig men man nämner aldrig det positiva med att vara nykter. Man tror att det är jättetråkigt att vara nykter, att det är onormalt att inte dricka alkohol, att man inte kan ha roligt om man är nykter. Jag tror att det skulle vara viktigt att fokusera på just nykterheten, att man faktiskt har roligast när man är nykter och man kommer ihåg vad man gjort, man har alla känslor intakta, kan känna glädje, sorg, ömhet m m.

Det är nog så att ingen tror att man själv kan råka illa ut eller bli beroende av alkohol. Om man någon gång vågar prata om risken med droger så är det narkotika man drar fram. Troligen därför att man tycker det är så orimligt att man skulle kunna bli beroende av narkotika. Pratar man inte om alkoholskador så finns de inte.