Min son är död

Han blev 46 år, skulle ha fyllt 47 i december om han fått leva. Han, Janne,  var missbrukare, jag har skrivit om honom tidigare. Han har missbrukat i 30 år, av och till, och jag har sörjt och oroat mig.

Janne var den, av mina tre barn, som var mest känslig, vek och kunde känna medlidande med alla, som hade det svårt. När han var yngre var han alltid pigg och glad. Han hade många gåvor, han var musikalisk, kunde sjunga, var konstnärlig, duktig i gymnastik och idrott. När han växte upp hade man en känsla av att han kunde bli vad han ville. Tyvärr fungerade det dåligt i skolan och han har aldrig arbetat med någon ordning.

Kanske bidrog det dåliga skolresultat till att han började droga. Han sökte också bekräftelse, kunde han inte vara bäst på något bra så kanske han kunde vara bäst på droger och kriminalitet. Jag vet inte, det är väl kvasipsykologi men faktum var att han var lättledd och gärna ville vara till lags och alltid försökte vara omtyckt.

Jag trodde jag var förberedd, han har ju levt ett ”farligt” liv och varit nära döden flera gånger. Senast för 7 – 8 år sedan då han tog en överdos, låg medvetslös en vecka och sedan låg förlamad, kunde inte röra sig, inte prata, i flera månader. Han fick svåra hjärnskador och har inte varit sig själv ssedan dess. Jag upptäckte att förberedd var jag inte, det var lika svårt som om jag inte tänkt tanken.

Janne har inte haft något bra liv sedan överdosen. Han var irriterad för att han inte fungerade som han gjort innan, varken i kroppen eller hjärnan. Hela tiden drogade han, vilket gjorde att han inte tillfrisknade. Han har ju suttit på häktet och i fängelse ibland men han har inte varit drogfri tillräckligt länge för att det skulle göra nytta. Han har sedan kommit tillbaka till ingenting, ingen bostad, ingen sysselsättning, inga pengar.

Denna gång har soc ställt upp på ett fantastiskt bra sätt. Han har haft en kontaktperson som verkligen varit intresserad och besökt Janne ofta. De har haft möten och träffar, han har träffat psykiater, man har köpt det han behövt och velat ha. Han var i familjehem de sista två, tre månaderna. Han hade fått bostad på ett ställe där han ville bo, med personal som han tyckte om. Sedan en tid tillbaka hade han pension, vilket gjorde att han hade pengar när han kom hem. Under hela tiden hade han tät kontakt med mig och sin storebror. Janne ringde varje dag, ibland flera gånger om dagen och jag kunde höra tydligt hur han ”klarnat till” under tiden han varit drogfri.

Detta var förstås på gott och ont, vi tänkte att nu kan det nog bli bra när han fått så bra ordnat. Samtidigt känns det kanske extra tråkigt att det går illa just nu. Jag tror i a f att Janne kände att han hade människovärde, när man nu intresserade sig för honom. Han hade varit drogfri i sju månader men tyvärr hade han inte fått någon hjälp att bearbeta drogsuget. Jag vet att han tyckte själv att det varit skönt att ha varit drogfri men ändå längtade han efter drogerna.

Det är ingen tvekan att det var drogerna, som tog hans liv. Han drunknade efter att ordentligt påverkad ha vandrat omkring nästan hela dagen på en öde strand. Vad jag vet var han ensam, om det kom någon, som hjälpte honom ner i sjön efter mörkrets inbrott vet jag inte. Ingen har sett någon tillsammans med Janne. Han har aldrig talat om att han ville dö, däremot har han många gånger sagt att han inte var rädd för att dö. Jag vet att han älskade livet och att han hade hopp om ett bättre liv så jag tror inte att han sökte döden. Det tog några dagar innan man identifierat honom medan vi undrade varför han inte hörde av sig.

Det känns oerhört tomt nu eftersom jag varit van vid att han ringt dagligen. Vi hade inte alltid så mycket att prata om men det var ändå skönt med den kontakten.

Konstigt nog är det så, trots att det finns otaliga sådana här trista historier, att alla, som börjar droga är säkta på att ”det händer inte mig, jag klarar mig”. Jag tänker bl a på mitt barnbarn, som slagit in på samma väg. Hon har fungerat bra på behandlingshemmet, äntligen, men nu ska hon hem och ska få ett boende bland en massa missbrukare. Hon är tjugo år, uppenbarligen tycker hon det är lite spännande med missbrukare och kriminella. Hur ska hon klara sig? Jag önskar verkligen att jag inte behöver uppleva att även hon fortsätter på den vägen.

Jag trodde ju, när jag blev nykter, att både mina anhöriga och andra missbrukare, som kom i kontakt med mig, skulle se att det var möjligt och bli nyktra och drogfria. Så blev det inte. Var och en måste förstås hitta sin egen nykterhet och ha egen vilja att vara nykter och drogfri.