Det har gått en tid sedan Jannes död. Begravningen var i tisdags. Den blev mycket fin och stämningsfull. En arbetskamrat till mig kom och sjöng och spelade gitarr, han är mycket duktig så det blev bra. Prästen var väldigt bra, han fick hoppa in med kort varsel men lyckades ändå göra ceremonin vacker och personlig. Det var mycket folk, det kändes bra att det var många som ville ta avsked av Janne, trots att han inte alltid var lätt att ha att göra med.
Det värsta är att jag gråter så mycket. Jag var lite bedövad i början och fast jag vet att den som är död inte kommer tillbaka så fattade jag inte det känslomässigt. Det har börjat gå upp för mig och jag kan inte känna mig glad ens för en kort stund. Jag kan ibland få smärtan på lite avstånd när jag gör något eller pratar med någon men sorgen finns där hela tiden. I tidningen stod det igår att det tar två år innan glädjen i livet återvänder, när man har förlorat ett barn. Jag har ju förlorat ett barn, fast han var vuxen, så det kommer att ta tid.
Mitt barnbarn, L, skulle komma till begravningen. Jag vet inte vad hon går igenom nu. Hon har varit ganska länge på behandlingshemmet, skulle få permission för begravningen och därefter resa utomlands med behandlingshemmet. Hon rymde strax före och har alltså inte kommit med till något. Hon skulle också skrivas ut och få komma hem inom kort. Vad det blir istället vet jag inte, det beror väl på vad som händer i samband med avvikningen. Allt detta känns säkert hemskt för henne och samtidigt är hon säkert rädd för friheten, är osäker på om hon kan klara den.
Många gånger under den här tiden, sedan jag fick dödsbudet, har jag tänkt på hur det skulle vara att ”ta ett återfall”. Jag inbillar mig inte att jag kan vara säker på att det bara blir ett återfall. Det kan bli ett återfall som räcker resten av livet och det vill jag inte.
Jag skulle nog vilja slippa den här smärtan ett tag men jag är inte säker på att den verkligen skulle bedövas. De sista två åren av mitt drickande så kunde jag inte bedöva min smärta så att den inte kändes, mer än en mycket kort stund. Sedan kom ångesten genom dimmorna och slog till med dubbel styrka.
Nej, jag vill inte ha tillbaka de känslorna, det lidande som mitt drickande orsakade mig. Det kändes nästan likadant då som det gör nu, i sorgen. Skillnaden var att då var jag rastlös och orolig, då kunde jag inte gråta, då visste jag inte riktigt varför jag mådde så dåligt. Då var jag inte säker på att jag skulle må bättre även om jag lyckades sluta. Nu vet jag att smärtan försvinner efter en tid. Sorgen och saknaden kommer aldrig att försvinna men jag kommer att kunna känna mig glad igen. Därför vill jag inte ta något återfall, det lockar mig inte, jag vill inte ha tillbaka lidandet i missbruket. Det tar lite tid innan man kommer dit men har man en gång varit där så kommer man genast tillbaka dit om man går tillbaka till missbruket. Jag får försöka ta mig igenom, en dag i taget, tills jag orkar känna glädje igen.
