Julhelgen 2009

Det är Anndag jul idag och julen är snart slut. Sedan jag blev nykter så har jag tyckt att det har varit roligt med julen. Så har jag inte känt i år. Det beror antagligen på min sons död i april men även att mitt barnbarn, L,  har missbrukat de senaste fem åren. Hon har varit föremål för socialtjänstens åtgärder under hela denna tid men tyvärr har det inte lett till något positivt. Det är nog inte socialtjänstens fel och ingen annan människas fel heller. Det verkar som om drogerna varit för starka för L, hon har inte velat släppa dem, eller inte kunnat helt enkelt. Jag tycker att det i stort sett blivit värre under den här tiden. Periodvis har det sett ut som om hon “tagit sitt förnuft tillfånga” men hon har snart varit tillbaka i dimman igen.

Det allra senaste var att hon placerades i familjehem, pratade om att “nu skulle hon verkligen se till att bli nykter”, blev väldigt ledsen och besviken när någon drack öl i familjehemmet och ville inte stanna där eftersom hon blev frestad. Hon accepterade att stanna ett tag medan man letade efter ett nytt hem men rymde efter någon vecka. Vi hade planerat ledighet för att hon skulle få besöka sin kusin vid hennes födelsedag samt ledighet över jul för att fira sin egen 21-årsdag hemma hos mamma men inget tillsammans med familjen betydde något längre då. Det var bara tre veckor kvar till födelsedagen då LVU skulle upphöra men hon kunde inte vänta.

Idag fyller hon år och LVU har upphört och nu vet hon inte vad hon ska göra i framtiden. Hon vet inte ens vad hon vill göra, bara att hon “vill ha lägenhet och något att göra” och räknar med att socialtjänsten ska ordna detta. I kväll ska hon fira sin födelsedag hos en “kompis” och nu är jag verkligen orolig för vad som ska hända.

Senast hon “firade”, när pojkvännen muckat från fängelse, hamnade hon på lasarettet, helt förvirrad och oförmögen att ta hand om sig själv. Efter det vårdades hon på behandlingshem någon månad innan hon klarnat till så hon kunde placeras i familjehem.Men just nu är det inte aktuellt med placering.

Hittills har inte L klarat att bo någonstans. Hon har klarat att vara på institution en tid men efter ett tag har hon stuckit därifrån. Eftersom jag har jobbat i behandlingsvärlden så har jag träffat ett antal personer som fungerat så. Tyvärr har det inte fungerat så bra för dem ute i samhället. Många har kommit från svåra hemförhållanden, där t ex en eller båda föräldrarna har missbrukat. Så har det ju inte varit hemma hos L och hon har fått mycket kärlek. Hennes mamma har verkligen gett henne mycket kärlek. Inte så mycket fostran men det har jag stått för och kärlek har jag också givit henne. Det är svårt att veta vad som är orsaken, utom arvet förstås. Hon har fått gener, från alla håll som gjort henne predestinerad för missbruk, både mormor och morfar, mor och far. Farmor och farfar vet jag inget om men det kan ju finnas även där.

Mitt barnbarn är en mycket söt och rar och snäll ung kvinna, som inte kan stå emot droger, som inte har några speciella intressen, dåliga kunskaper, inga idéer om jobb och försörjning, familj, barn , hem. Det behövs ett mirakel för att hon ska komma “på rätt köl” i livet.

Jag klarade inte att skriva färdigt detta inlägg när jag började med det.  Ska försöka avsluta det nu.  Det är Trettondagen idag. Inget har hänt med L. Hon har varit hemma hos sin mamma en del men bor f ö hos en kille. Han har flyttat till ett litet hus, 24 m2, antagligen ett slags fritidshus, som kommunen brukar placera sina missbrukare i ibland, när de ska ha någonstans att bo utan att störa grannar.  L:s mamma trodde inte att L skulle flytta med honom till ett så litet hus men jag tror nog hon gjort det. Det blir väl socialen som får ordna med bostad och sysselsättning för L, Om de nu gör det när hon inte längre har LVU.

Annars tycker jag det är skönt att helgerna är över och vardagen tar vid. Jag kan försöka se framåt och hoppas på att detta år blir bättre än det förra.