Länge sedan jag skrev något. Sonens död har gjort att jag inte på länge tyckt att något var roligt. Det är nog tyvärr likadant fortfarande men jag försöker hänga med så gott det går. Hans död har i a f inte gjort att jag blivit mer positiv till droger, utan drogerna hade han troligen varit vid liv än i dag.

Barnbarnet L rymde från sitt behandlingshem, höll sig gömd länge och kom till sist fram och blev avlyst. Hon har nu fått plats på ett av kommunens boende för missbrukare för att visa att hon kan vara drogfri och få en egen lägenhet???!!?

Jag förstår inte hur man resonerar på kommunen, antagligen skulle man helst vilja placera alla missbrukare i egna kvarter där de kunde sköta sig själva och aldrig sätta sin fot i ordentliga människors områden och störa dem.

Man tror att de vill rehabilitera missbrukare, i ärlighetens namn måste jag medge att de faktiskt försökt med L. Tyvärr har hon inte fått någon eftervård utan placerats på ett sätt så hon mer eller mindre tvingats söka sig till andra aktiva missbrukare.

Jag är glad och tacksam för att jag själv är nykter och drogfri och har klarat av att förbli detta trots sorgen. Jag erkänner att tanken har dykt upp ibland att jag skulle kunna trösta mig med sprit. Hur frestande det än har varit att få domna bort en stund så har jag aldrig allvarligt funderat på det. Jag vet ju att jag måste vakna upp till sist och hur skulle jag ha känt mig då? Det är inte så svårt att svara på. Eländigare än någonsin tidigare. Nu kan jag i a f hoppas på att den värsta smärtan ska ge med sig så småningom. Sorgen och saknaden vet jag att jag får leva med men det får jag försöka klara.

I dag läste jag ett reportage om en kille som kom till behandling för sitt drogberoende för 10 – 15 år sedan, smutsig, mager, förvirrad. Han försökte hålla sig på benen och blev efter en tid mera stabil. Han fortsatte sin behandling på annat håll sedan och idag är han en man att räkna med, en man, som vet var han står och vet vad han talar om. Han inger stort förtroende. Han lever ett bra liv, har bildat familj tillsammans med en tjtj, som var lika nergången som han på den tiden. De arbetar, har barn, fungerar i samhället och är nöjda med sin tillvaro. Det är fantastiskt att få uppleva sådana mirakel.

Jag trodde ju att mina närmaste skulle se att det var möjligt att bli nykter när jag blev det och bli nyktra och drogfria de också. Att det skulle ge ringar på vattnet lång väg men tyvärr blev det inte så. Det förändrade ingenting för någon i min närhet, bara för mig själv. Jag får vara tacksam för det och fortsätta livet, som verkligen är underbart utan några droger.

Det har gått en tid sedan Jannes död. Begravningen var i tisdags. Den blev mycket fin och stämningsfull. En arbetskamrat till mig kom och sjöng och spelade gitarr, han är mycket duktig så det blev bra. Prästen var väldigt bra, han fick hoppa in med kort varsel men lyckades ändå göra ceremonin vacker och personlig. Det var mycket folk, det kändes bra att det var många som ville ta avsked av Janne, trots att han inte alltid var lätt att ha att göra med.

Det värsta är att jag gråter så mycket. Jag var lite bedövad i början och fast jag vet att den som är död inte kommer tillbaka så fattade jag inte det känslomässigt. Det har börjat gå upp för mig och jag kan inte känna mig glad ens för en kort stund. Jag kan ibland få smärtan på lite avstånd när jag gör något eller pratar med någon men sorgen finns där hela tiden. I tidningen stod det igår att det tar två år innan glädjen i livet återvänder, när man har förlorat ett barn. Jag har ju förlorat ett barn, fast han var vuxen, så det kommer att ta tid.

Mitt barnbarn, L, skulle komma till begravningen. Jag vet inte vad hon går igenom nu. Hon har varit ganska länge på behandlingshemmet, skulle få permission för begravningen och därefter resa utomlands med behandlingshemmet. Hon rymde strax före och har alltså inte kommit med till något. Hon skulle också skrivas ut och få komma hem inom kort. Vad det blir istället vet jag inte, det beror väl på vad som händer i samband med avvikningen. Allt detta känns säkert hemskt för henne och samtidigt är hon säkert rädd för friheten, är osäker på om hon kan klara den.

Många gånger under den här tiden, sedan jag fick dödsbudet, har jag tänkt på hur det skulle vara att ”ta ett återfall”. Jag inbillar mig inte att jag kan vara säker på att det bara blir ett återfall. Det kan bli ett återfall som räcker resten av livet och det vill jag inte.

Jag skulle nog vilja slippa den här smärtan ett tag men jag är inte säker på att den verkligen skulle bedövas. De sista två åren av mitt drickande så kunde jag inte bedöva min smärta så att den inte kändes, mer än en mycket kort stund. Sedan kom ångesten genom dimmorna och slog till med dubbel styrka.

Nej, jag vill inte ha tillbaka de känslorna, det lidande som mitt drickande orsakade mig. Det kändes nästan likadant då som det gör nu, i sorgen. Skillnaden var att då var jag rastlös och orolig, då kunde jag inte gråta, då visste jag inte riktigt varför jag mådde så dåligt. Då var jag inte säker på att jag skulle må bättre även om jag lyckades sluta. Nu vet jag att smärtan försvinner efter en tid. Sorgen och saknaden kommer aldrig att försvinna men jag kommer att kunna känna mig glad igen. Därför vill jag inte ta något återfall, det lockar mig inte, jag vill inte ha tillbaka lidandet i missbruket. Det tar lite tid innan man kommer dit men har man en gång varit där så kommer man genast tillbaka dit om man går tillbaka till missbruket. Jag får försöka ta mig igenom, en dag i taget, tills jag orkar känna glädje igen.

Han blev 46 år, skulle ha fyllt 47 i december om han fått leva. Han, Janne,  var missbrukare, jag har skrivit om honom tidigare. Han har missbrukat i 30 år, av och till, och jag har sörjt och oroat mig.

Janne var den, av mina tre barn, som var mest känslig, vek och kunde känna medlidande med alla, som hade det svårt. När han var yngre var han alltid pigg och glad. Han hade många gåvor, han var musikalisk, kunde sjunga, var konstnärlig, duktig i gymnastik och idrott. När han växte upp hade man en känsla av att han kunde bli vad han ville. Tyvärr fungerade det dåligt i skolan och han har aldrig arbetat med någon ordning.

Kanske bidrog det dåliga skolresultat till att han började droga. Han sökte också bekräftelse, kunde han inte vara bäst på något bra så kanske han kunde vara bäst på droger och kriminalitet. Jag vet inte, det är väl kvasipsykologi men faktum var att han var lättledd och gärna ville vara till lags och alltid försökte vara omtyckt.

Jag trodde jag var förberedd, han har ju levt ett ”farligt” liv och varit nära döden flera gånger. Senast för 7 – 8 år sedan då han tog en överdos, låg medvetslös en vecka och sedan låg förlamad, kunde inte röra sig, inte prata, i flera månader. Han fick svåra hjärnskador och har inte varit sig själv ssedan dess. Jag upptäckte att förberedd var jag inte, det var lika svårt som om jag inte tänkt tanken.

Janne har inte haft något bra liv sedan överdosen. Han var irriterad för att han inte fungerade som han gjort innan, varken i kroppen eller hjärnan. Hela tiden drogade han, vilket gjorde att han inte tillfrisknade. Han har ju suttit på häktet och i fängelse ibland men han har inte varit drogfri tillräckligt länge för att det skulle göra nytta. Han har sedan kommit tillbaka till ingenting, ingen bostad, ingen sysselsättning, inga pengar.

Denna gång har soc ställt upp på ett fantastiskt bra sätt. Han har haft en kontaktperson som verkligen varit intresserad och besökt Janne ofta. De har haft möten och träffar, han har träffat psykiater, man har köpt det han behövt och velat ha. Han var i familjehem de sista två, tre månaderna. Han hade fått bostad på ett ställe där han ville bo, med personal som han tyckte om. Sedan en tid tillbaka hade han pension, vilket gjorde att han hade pengar när han kom hem. Under hela tiden hade han tät kontakt med mig och sin storebror. Janne ringde varje dag, ibland flera gånger om dagen och jag kunde höra tydligt hur han ”klarnat till” under tiden han varit drogfri.

Detta var förstås på gott och ont, vi tänkte att nu kan det nog bli bra när han fått så bra ordnat. Samtidigt känns det kanske extra tråkigt att det går illa just nu. Jag tror i a f att Janne kände att han hade människovärde, när man nu intresserade sig för honom. Han hade varit drogfri i sju månader men tyvärr hade han inte fått någon hjälp att bearbeta drogsuget. Jag vet att han tyckte själv att det varit skönt att ha varit drogfri men ändå längtade han efter drogerna.

Det är ingen tvekan att det var drogerna, som tog hans liv. Han drunknade efter att ordentligt påverkad ha vandrat omkring nästan hela dagen på en öde strand. Vad jag vet var han ensam, om det kom någon, som hjälpte honom ner i sjön efter mörkrets inbrott vet jag inte. Ingen har sett någon tillsammans med Janne. Han har aldrig talat om att han ville dö, däremot har han många gånger sagt att han inte var rädd för att dö. Jag vet att han älskade livet och att han hade hopp om ett bättre liv så jag tror inte att han sökte döden. Det tog några dagar innan man identifierat honom medan vi undrade varför han inte hörde av sig.

Det känns oerhört tomt nu eftersom jag varit van vid att han ringt dagligen. Vi hade inte alltid så mycket att prata om men det var ändå skönt med den kontakten.

Konstigt nog är det så, trots att det finns otaliga sådana här trista historier, att alla, som börjar droga är säkta på att ”det händer inte mig, jag klarar mig”. Jag tänker bl a på mitt barnbarn, som slagit in på samma väg. Hon har fungerat bra på behandlingshemmet, äntligen, men nu ska hon hem och ska få ett boende bland en massa missbrukare. Hon är tjugo år, uppenbarligen tycker hon det är lite spännande med missbrukare och kriminella. Hur ska hon klara sig? Jag önskar verkligen att jag inte behöver uppleva att även hon fortsätter på den vägen.

Jag trodde ju, när jag blev nykter, att både mina anhöriga och andra missbrukare, som kom i kontakt med mig, skulle se att det var möjligt och bli nyktra och drogfria. Så blev det inte. Var och en måste förstås hitta sin egen nykterhet och ha egen vilja att vara nykter och drogfri.

I helgen har jag träffat barnbarnet, L, som var hemma på permission. (fast det heter inte permission). Hon räknar med att bli av med LVU i vår. Hon ska ha möte med soc i slutet av denna månad eller i början av nästa.

Det var roligt att träffa henne. Hon har nog blivit lite lugnare men jag vet inte om hon ändrat sig så mycket för övrigt. Hon är lite negativ, kritiserar behandlingshemmet och personalen där istället för att arbeta med sig själv. Det är förstås inte så lätt när man är så ung men det vore roligt om hon lyckades bli drogfri och få ett bra liv. När hon kommer hem är det bara henne själv det hänger på.

Det var tal om att hon skulle stanna i samhället där behandlingshemmet ligger och slussas ut därifrån med mycket stöd. Jag tror förstås att det hade varit bra om hon kunnat skaffa kompisar och trivas där. Kommer hon hem igen så är risken stor att det blir likadant som förut. Att hon inte vill stanna där beror nog mycket på hennes mamma, som gärna vill ha hem henne. Det är ju klart att hon saknar sin dotter men borde kanske försöka se vad som är bäst för henne. L:s mamma är av den åsikten att det är ”normalt” för en ung människa att dricka alkohol.

Själv har jag ”fyllt” tjugo (20) år i nykterhet. Det känns skönt att se tillbaka på de åren, de har varit fantastiska. Jag är oerhört tacksam och glad för att jag fick uppleva så många nyktra år, trodde inte själv att jag skulle klara att lägga av.

Det där med att ”ha roligt utan alkohol”, hade jag ju själv svårt med en ganska lång period. Jag tyckte det var slöseri med tid att besöka någon där jag inte kunde dricka alkohol när jag började bli beroende. Ändå kämpade jag fram tills jag var trettio för att hålla min man nykter och då var jag nykter själv. Vi hade inga problem att roa oss och hade mycket aktiviteter.

Varför det blev så att vi började dricka vet jag knappt. Eftersom vi båda hade anlag för alkoholism så utvecklade vi ju snabbt ett beroende när vi började dricka och sedan kändes det nödvändigt med alkohol för oss båda. Att vi skilde oss gjorde ju att vi båda två hade ”anledning” att dricka. För mig gick det fort att utveckla alkoholism. Det tog kanske tio år och sedan drack jag alkoholistiskt i tio år. Det är klart att det kändes roligt ibland i början men det var mycket lidande också. De sista två åren var det bara lidande.

Idag tycker jag att det är så märkligt att man värnar så om alkoholen och drickandet. Det är ju inte bara alkoholister som ”ställer till det för sig” i fyllan. Det gör ju ofta Svensson också, om inte annat medför det huvudvärk, illamående, otrohet, misshandel m m som verkligen inte är något att värna om.

Jag läste en artikel nyligen, en nykter alkoholist skrev att just nyktra alkoholister borde inte diskutera alkohol därför att de styrs för mycket av sina känslor. Det kan nog vara riktigt till viss del  men för balansens skull bör nog de också komma fram.

Det har alltid förvånat mig att när man diskuterar alkoholskador så för man bara fram det negativa med alkoholen, skadorna den för med sig men man nämner aldrig det positiva med att vara nykter. Man tror att det är jättetråkigt att vara nykter, att det är onormalt att inte dricka alkohol, att man inte kan ha roligt om man är nykter. Jag tror att det skulle vara viktigt att fokusera på just nykterheten, att man faktiskt har roligast när man är nykter och man kommer ihåg vad man gjort, man har alla känslor intakta, kan känna glädje, sorg, ömhet m m.

Det är nog så att ingen tror att man själv kan råka illa ut eller bli beroende av alkohol. Om man någon gång vågar prata om risken med droger så är det narkotika man drar fram. Troligen därför att man tycker det är så orimligt att man skulle kunna bli beroende av narkotika. Pratar man inte om alkoholskador så finns de inte.

Detta är bara ett test på om jag har lyckats ändra programmets sätt att skriva datum.  Jag har länge varit irriterad på att jag inte kunde läsa datum. Jag trodde dock att jag inte klarade att ändra det. Har jag nu lyckats så måste jag säga att det var väldigt enkelt. Men så där är det när man inte tror på sig själv.

Nedanstående skrev jag den 4/12 08. Jag sparade sedan bara och tänkte att jag skulle skriva mera men det blev inte av. Jag klarade inte att skriva mera om det.  Ändå är det något som vem som helst kan drabbas av.

I min ortstidning har det skrivits en del de senaste dagarna om en kvinna, som dött i fyllecellen. Det är bra att det skrivs om sådant, det är ju fruktansvärt att sådant förekommer. Det var nog inte så hon hade tänkt sig det. Man tycker det är en förfärlig död, att ligga ensam och dö, inlåst i en cell. Man tror inte att något sådant kan hända när man är på vinprovning eller fest. Inte heller när man sitter och dricker i en ”kvart” med persiennerna fördragna. Man kanske inte tror det ens när man sitter på parkbänken och inte har några persienner att dra för. Och man tror absolut inte att det kan drabba just mig.

Det är egentligen märkligt hur människan är funtad som kan syssla med saker, som faktiskt är så farliga att man kan dö av det. Ännu vanligare är det ju att man förstör sin hälsa, sin sinnesfrid, hela sitt liv. Kanske är det ännu värre än döden, att tvingas fortsätta leva ett sådant liv. När jag drack så längtade jag efter döden, tänkte ofta på att ta livet av mig, gjorde ett par misslyckade försök. Var egentligen för feg för att göra det på allvar. Idag är jag mycket glad och tacksam för att jag fortfarande lever.

Julen är i stort sett över, bara nyår kvar. Under många år tyckte jag illa om julen, var rädd förstås för vad som skulle hända. Idag tycker jag det är ganska roligt med jul, att pynta och så men eftersom jag tycker det är skönast med vardagar så tröttnar jag även på julen och önskar att det ska bli vardag snart.

I går var jag och hälsade på min yngste son, som sitter i fängelse. Det var ganska länge sedan vi sågs. Som vanligt hade han blivit rätt tjock, det brukar han bli när han sitter.  Det var i alla fall skönt att se honom. Vi träffas mest bara när han är på häktet, i fängelse, på behandlingshem eller sjukhus. När jag bodde i samma stad som han hände det ju att han kom ibland när han var påtänd eller full, det var inte så roligt. Numera är han ju nykter när vi träffas.

Han är så förändrad efter överdosen han tog för 7 – 8 år sedan. Då trodde jag knappast att han skulle överleva. Han låg medvetslös länge och låg sedan förlamad flera månader innan han började tillfriskna. Det tråkiga är att han fick svåra hjärnskador och jag tycker faktiskt att han är för sjuk för att sitta i fängelse.

Det är märkligt att, fast jag har hälsat på honom så många gånger på sådana där ställen, så blir jag ändå så nervös. Jag får hjärtklappning, känner mig svimfärdig och totalt förvirrad. Inte när jag sitter i besöksrummet men när jag kommer och när jag går. Förstår inte vad det beror på.

Jag skulle också ha hälsat på barnbarnet, som är på behandlingshem. Hon fyllde 20 år på Annandagen. Jag ville inte köra så långt när det är vinter och halt och tåg/bussförbindelserna är sådana att jag hade fått åka härifrån kl 07.00 på morgonen och kommit hem kl 23.00 på kvällen för att få vara hos barnbarnet 1,5 timme. Det orkade jag inte men hennes mamma åkte dit så hon fick besök. Det är ju viktigast med mamma.

Det verkar som om barnbarnet tagit sitt förnuft tillfånga, hon börjar låta som om hon verkligen VILL vara drogfri och få ordning på sitt liv.  Man börjar ju hoppas när det låter så men det är klart, mycket kan ju hända. Det är skönt att hon verkar trivas och må bra. Hoppas…….

Så märkligt livet kan vara. Här sitter jag och är så glad och tacksam för att allt ordnat sig så bra, sonen är drogfri och barnbarnet har utvecklats i positiv riktning och verkar nöjd och glad. Själv tycker jag att jag har ett underbart liv, jag sköter mina djur och jobbar lite ibland. Jag har en säker inkomst (pension) och är frisk så jag kan jobba och tjäna lite extra. Framför allt är jag tacksam för att jag är nykter. Livet är vänligt mot mig fast jag inte alltid gjort det rätta.

Jag har fått en hel del kommentarer till mina inlägg. Det gläder mig när någon kommenterar det jag skriver. Jag tycker också det är helt okej när någon har en avvikande mening från min, även om jag kanske inte riktigt hade tänkt att detta ska vara en diskussionsblogg. Det är mera en slags dagbok och den speglar mina åsikter och funderingar. Någon har påstått att jag har skrivit att ”jag har lyckats sluta äta snask och kan ta en drink ibland”. Det har jag inte skrivit. jag har aldrig lyckats sluta med snask (annat än tillfälligt, korta perioder) och jag har inte druckit en droppe alkohol av något slag sedan jag bestämde mig för att leva nykter i februari 1989. Skulle jag ta en drink, så skulle jag med största säkerhet snart vara tillbaka i missbruket igen. Men jag vill inte, har inget behov av att ta en drink.

Jag kan säga att jag är lite trött på kritiken mot AA här. För min del får man gärna kritisera AA, det tål kritik, men inte i min blogg. Man blandar dessutom ofta ihop AA och behandlingsprogram som bygger på 12-stegsprogrammet. Behandlingshem måste granskas och kritiseras. Många av dem har ”lånat” 12-stegsprogrammets levnadsregler till ett behandlingsprogram, vilket ju är okej om man är seriös. De programmen kan skilja sig en hel del från varandra. Vissa lånar endast delar av  12-stegsprogrammet, vilket förstås ger ett ofullständigt behandlingsprogram som är svårt att få att fungera.

Jag kritiserar ingen, som fått hjälp av någon annan slags behandling. Jag kan kritisera behandlingar, som jag inte tycker är bra men jag gläder mig åt de människor som ändå blivit hjälpta av dem. Vad, som än hjälpt en människa att sluta med ett missbruk, är ju jättebra för just den människan. Jag har t o m hört om någon, som huggit ved och blivit nykter genom det. För det kan man inte säga att vedhuggning är en bra behandlingsmetod.

AA-rörelsen består enbart av människor, som har problem med ett beroende av någon/några sinnesförändrande drog(er) och de bör inte kritiseras. De har sökt hjälp för att komma ifrån sin beroendeproblematik. Nedanstående är AA:s ”programförklaring”, som läses i inledningen till varje möte.

AA, Anonyma Alkoholister, är en gemenskap av män och kvinnor, som delar sina erfarenheter, sina förhoppningar och sin styrka med varandra för att söka lösa sitt gemensamma problem och hjälpa andra att tillfriskna från alkoholism.
Det enda villkoret för medlemsskap i AA är en önskan att sluta dricka.
AA kräver inga inträdes- eller medlemsavgifter. Vi är självförsörjande genom egna frivilliga bidrag.
AA har ingen anknytning till någon religion, politisk organisation eller institution, ej heller till annan rörelse av något slag.
Vi deltar inte i offentliga debatter och framträder varken som förespråkare för eller motståndare till något annat.
Vårt främsta syfte är att hålla oss nyktra och hjälpa andra alkoholister att uppnå nykterhet.

Det finns ingen styrelse eller ordförande i AA. Vid varje möte utses någon, som ”håller i mötet”, läser det som ska läsas och som samlar ihop pengarna som lämnas, en slant för kaffet av var och en. Jag har läst bloggar, där man påstått att AA ”lockar till sig” människor för att utnyttja dem ekonomiskt och på annat sätt och för att ”pådyvla” dem religion, Jag förstår inte hur det skulle gå till med den struktur som AA har, men de som skriver vet väl. Man talar också ofta om ”hjärntvätt” i AA, vilket också förundrar mig. Ingenting sägs i AA om att man måste något. Man säger alltid:”De 12 stegen är enkla levnadsregler, vi berättar hur vi har gjort. Om du vill ha det vi har kan du försöka följa detta enkla program, ta det du tycker om och lämna resten”. För min del så var det just friheten, att ingenting var tvång, tillsammans med anonymiteten, som gjorde att AA tilltalade mig. Man registreras inte och är medlem bara just när man deltar i ett möte.

Ändå dröjde det innan jag förstod vad det hela gick ut på. Jag tyckte i början att mötena var tråkiga. Det dröjde lång tid innan jag lärde mig hur jag kunde få hjälp av AA-mötena. Det berodde säkert på att jag inte gått på någon behandling utan kom direkt till AA. Det var så olikt allt annat jag hade erfarenhet av och hela ansvaret vilade på mig.

Ovanstående är bara ett försök till en mycket kortfattad beskrivning av AA. Jag kommer inte att bemöta kritik mot AA i fortsättningen. Avsikten med min blogg är inte att försvara AA, jag anser inte att AA behöver något försvar. För mig har AA betytt själva livet, det är för betydelsefullt för att jag ska försöka beskriva hur det fungerar. Miljoner människor runt om i världen har blivit hjälpta tack vare AA, man vänder sig dit när livet blivit alltför svårt att klara p g a droger och vill man ta emot hjälpen så får man den, av andra människor i AA och av programmet. Men det krävs att man lär sig att ta emot hjälp och att vara ödmjuk, inte tro att man kan och vet allt bäst. Och man måste själv ta ansvar för sin nykterhet. Jag kan försöka bearbeta mina dåliga beteenden, mina karaktärsbrister, där får jag hjälp av AA. Hur väl jag lyckas beror på hur villig jag är att förändra mig själv.

När jag var ute och körde bil igår satt jag och funderade på vad som var den viktigaste orsaken till att jag bestämde mig för att sluta dricka. Jag vet ju inte till 100% säkerhet exakt vad det var men på ett ungefär. Det viktigaste var att jag var så trött på mitt liv, att alltid skämmas, förhandla med mig själv om att dricka eller inte dricka, att alltid vara trött, att alltid må dåligt (vara bakfull, spy, huvudvärk, dåligt minne m m.) och rädslan för att verkligen ”göra bort mig” ordentligt, åka fast för rattfylleri, börja fira från jobbet o s v.

Jag väntade hela tiden på att det skulle bli bättre, att det skulle hända något, som gjorde att jag kunde bli nykter. Jag ville gärna att det skulle gå lätt att vara nykter, att jag t ex skulle träffa ”rätt” man och därmed inte vilja dricka. Det hände aldrig. Jag blev väldigt besviken när jag förstod att jag var tvungen att ta det svåra jobbet att sluta dricka för att bli nykter.

Jag tittade mycket på de nyktra alkoholisterna, som jobbade på samma behandlingshem som jag. I början, när jag började där, så trodde jag att de ljög när de sade att de var helnyktra. Jag ”fattade” ju att de smygsöp. Men så småningom förstod jag att de faktiskt var nyktra. De verkade glada, lugna, självsäkra, jag var väldigt avundsjuk på dem.

Till det där med att skämmas hörde några saker, som jag redan hade gjort, några tillfällen då jag gjort bort mig ordentligt. (Nu tänkte jag ge några exempel på saker jag gjort men jag känner att jag fortfarande inte kan skriva ner det). Jag förstod ju att alla tillkortakommanden hörde ihop med mitt drickande. Var jag nykter så gjorde jag inte bort mig, i varje fall inte på samma sätt, så allvarligt. Att jag inte kunde dricka måttligt hade jag också förstått.

Jag har tänkt mycket på att det nästan krävs att man förändrar något i sitt sätt att leva för att kunna hålla fast vid nykterheten. För mig blev det AA. Där fick jag lära mig hur jag skulle leva för att få livsharmoni. Jag fick lära mig vad jag skulle göra för att få, och bevara, sinnesron och i o m det kunde jag även bevara min nykterhet. Jag tror kanske att det måste till en mera genomgripande förändring i livet för att man ska kunna fortsätta vara nykter.

Jag tror inte att behandlingshemmen alltid förstår det. De lär ut strategier för att vara nykter men jag tror att det viktigaste är att man mår bra, att man är nöjd med livet och trivs med sig själv och att man har roligt. Jag var ju nykter en period på två år en gång, men livet blev så tråkigt så jag orkade inte fortsätta utan började dricka igen. Jag hade inte lärt mig att ha roligt och att må bra, det var det som fattades. Jag visste bara att jag inte skulle dricka.

Det var bara lite funderingar, som kom i och med att barnbarnet, L, härom dagen rymde från behandlingshemmet igen. Hon skulle få sin första permission, sedan hon kom ut på öppet behandlingshem, och hon skulle få åka hem till sin mamma och de skulle även komma och besöka mig. L är, sedan hon kom till behandling, insatt på starka mediciner, mot psykos och för att sova, som hon inte tror att hon kan vara utan. Jag tror ju att det är svårt för henne att vara utan drogerna när hon hela tiden håller sitt beroende aktivt med medicinerna.

Nu är jag riktigt besviken på soc. Jag har tidigare tagit socialsekreterarna i försvar och sagt att ”Nej de är inte maktgalna. De vill människor väl. De gör sitt bästa” o s v. Det är klart jag har ju själv arbetat som socialsekreterare i många år och jag har försökt rannsaka mig själv men kan inte se att det var min längtan efter makt som styrde mig. Nu var det ju längesedan, jag har ju jobbat med missbruksbehandling i 20 år efter det så det har väl ändrats en del….

Det är ju fråga om mitt barnbarn, L, som just nu sitter inlåst på ett utredningshem sedan snart fyra månader. OK, jag kan acceptera att hon är inlåst – när hon kom dit behövde hon faktiskt låsas in, hon ville det själv, för hon klarade inte livet i frihet. Meningen var dock att det skulle vara två månader, det hade soc.sekr. bestämt. Det skulle göras en utredning som skulle ligga till grund för en placering i frivillig vård för L. Det skulle vara så kort tid som möjligt.

Jag kanske inte fårstod vad som var meningen men jag trodde att soc. sekr. ,C ville ha ett underlag för att vara säker på att hon placerade L på ett ställe där hon fick sina behov tillgodosedda. På senare tid har jag förstått att det var inte meningen, utan C ville bara ha henne inlåst ett tag för att få vara ifred.

På utredningshemmet har man kommit fram till att L bör placeras på ett ställe med 12-stegsbehandling för det passar henne. Dessutom har man kommit fram till att hon behöver vara på ett litet ställe där man har en fast struktur och bestämda regler. Det kan ge L den trygghet hon behöver. Hon behöver vara någonstans där man har tid att ägna sig åt henne och lyssna på henne. L är entypisk ”tapetblomma”, hon märks inte utan ”smälter in i tapeten”. Hon talar sällan om vad hon vill eller vad hon tycker utan är tyst och ”snäll”. Det krävs både uppmärksamhet och kunskap för att förstå henne. På ett litet ställe med få platser är chansen större att L märks och kan få den uppmärksamhet hon behöver.

L har också en tendens att vara ”kurator” åt sina kompisar (medpatienter) då slipper hon jobba med sina egna problem. Hon har fått lära sig nu att det är därför hon ägnar sig åt andras problem. Förut har hon bara blivit betraktad som en bra kompis som ”ställer upp”.

Utredningshemmet var bra för L. Där har hon fått uppmärksamhet. Hon har fått vara med om många intervjuer och tester och fått känna sig sedd. Personalen har varit bra, de vågar tala om vad de ser och kan hålla på regler. L fick efter ett par veckor en stark motivation, vilket är nödvändigt för att kunna sluta med ett missbruk.

När utredningen började bli klar och det började bli dags för avslutningssamtal o d med socialsekreteraren så åkte C på semester (utan att ha nämnt det med ett ord i förväg). Efter det tog hon tjänstledigt och fick sedan väldigt mycket att göra. Hon har hela tiden haft en medhandläggare, som hon dock inte informerat om någonting. C skall nu sluta sin tjänst, håller på och avslutar och en ny socialsekreterare skall ta vid.

Vad jag kan förstå så har C inte ens tagit reda på vad man kommit fram till i utredningen utan hon har valt ut ett behandlingshem för L. Detta har 32 platser, är alltså ganska stort och där får L alla möjligheter att dra sig undan. De har inte 12-stegsbehandling. Det drivs av ett stort (troligen internationellt) företag, som även bedriver äldreomsorg och som nu håller på och slår sig in på missbruksbehandling, allt för att göra så stor vinst som möjligt. Ett behandlingshem, som jag har föreslagit, som har funnits i åtminstone 20 år och där flera kvinnor från L:s hemstad blivit drogfria och som har 10 platser, det förkastade C direkt för ”det hade hon aldrig hört talas om”.

De första två månaderna kunde jag tydligt höra på L att hon hade stora förhoppningar och var full av entusiasm. Hon konstaterade att ”nu skulle hon verkligen se till att bli drogfri”. När alla träffar började utebli hördes det tydligt på L hur hon ”tappade sugen” och nu pratar hon mest om att hon vill komma någonstans där hon ”får tillgång till telefon och dator och kan hålla kontakt med sina gamla kompisar”. Det som hon i början var helt klar över att hon måste ta avstånd från om hon skulle klara sig.

L:s mamma, S, har försökt hålla kontakt och intressera sig för L:s behandling men det har C gjort klart för henne att det inte är nödvändigt. C har inte tid att prata med S. Ändå står det i alla riktlinjer att socialtjänsten skall se till att stödja alla kontakter med anhöriga eftersom man vet att det är viktigt. Det finns naturligtvis fall där det kanske är mindre bra med alltför tät kontakt med anhöriga men det är inte så i detta fall. L och hennes mamma har en nära kontakt och L behöver känna att den är lika stark.

Det är inte nog med att man ska sörja över att nära och kära förstör sig med missbruk utan man ska tvingas åse hur företrädare för socialtjänsten, de som ska hjälpa den som hamnat i missbruk och beroende, inte bara sviker utan faktiskt raserar, både klientens egna och andra instansers, ansträngningar att komma tillrätta med missbruket. Det är inte lätt för en ung människa, som fortfarande ser missbruket i ”ett rosa skimmer’, att med egen kraft arbeta på att komma ifrån detsamma, när alla hennes ansträngningar, att göra det rätta, raseras.