Det finns inga hopplösa fall

Nedanstående Manifest fick jag via mail för en stund sedan. Mycket tänkvärt tycker jag. Jag har lätt att falla för sådant som kommer direkt från de beroende själva, det känns mycket mera trovärdigt än uppfinningar och forskningsresultat, som kanske bekostas av t ex läkemedelsföretag eller andra som tjänar pengar på det.

Det finns inga hopplösa fall

 

Upprop mot medikaliseringen av narkomanvården i Sverige”

 

Blommor var ogräs

Under 60-och 70-talen var Sverige mycket generöst inställt till alla möjliga behandlingsmodeller och idéer som ansågs kunna hjälpa mot missbruk av olika slag. Därmed växte behandlingshem som svampar ur den välvilliga socialpolitiska myllan. 1000 blommor fick blomma, varav de flesta (20 år senare) visade sig vara ogräs till följd av den nästan totala frånvaron av positiva resultat.

Psykiatrin producerar psykoser

Psykiatrin upplevde under 60-talet en kraftig bräsch mot sin egen verksamhet i det att sinnesjukvården visade sig producera det den förmenades rehabilitera – mer psykoser och neuroser. Vid ett av psykiatrins huvudtempel, Ulleråkers Sjukhus utanför Uppsala, började man i tidigt 60-tal experimentera med bl.a. Metadon till narkomaner samtidigt som mentalsjukhusen i landet långsamt nedmonterades. I och med att ett tiotal narkomaner dog av den legala förskrivningen intog samhället en starkt restriktiv hållning som gav Sverige rykte att vara ett land med en fungerande restriktiv narkotikapolitik.

Eftersom psykiatrin är en gren av medicinen hade den dock fortfarande stor makt på alla områden i samhället och Metadontraditionen från Ulleråker visade sig bara vara inledningen på psykiatrins nya fälttåg mot monopolställning inom hela behandlingsvärlden.

Från psykologin kom insikten om REM-sömnen (redan 1950) och därmed riktades en förödande bredsida mot bensodiazipiner och sk neuroleptica, vilka sk läkemedel psykiatrin envist fortsatte att framhålla som icke beroendeframkallande och ofarlig för sömnen.

Dåvarande Medicinalstyrelsen och nuvarande Socialstyrelsen har under årens lopp fått göra åtskilliga nedslag och indragningar av olika ’benso’-preparat pga av deras kraftiga biverkningar.

Pharmacia-understödd pseudoforskning vid psykologiska institutionen vid Uppsala universitet försökte t.ex. bevisa att t.ex Obesidyl (benso) inte störde REM-sömnen, vilket i själva verket alla centraldämpande preparat och droger gör, – även alkohol i större mängder.

En undersökning vid pedagogiska institutionen vid Stockholms Universitet visade att svenska folket konsumerade ca 141 ton bensodiazepiner redan 1970!

 

Läkarkåren kidnappar sjukdomsbegreppet

Det var under den här tiden som delar av läkarkåren och läkemedelsindustrin började kidnappa sjukdomsbegreppet. En samhällelig, politisk fråga förvandlades till en angelägenhet mellan läkare och patient, beroendesjukdomarna skulle botas med alternativa narkotiska substanser.

Detta var inget nytt.

Heroin introducerades redan 1898 för att behandla morfinister. Sedan kom metadon för heroinisterna, därefter subutex till metadonisterna och nu lanserar man suboxone för subutexmissbrukarna.

Den kemiska karusellen snurrar fortare och fortare och i Finland är i dag heroin utraderat från marknaden. Subutex har tagit över, och staten har konkurrerat ut Afghanistans talibaner från den inhemska drogscenen.

Alla motgångar och publika åsiktsbrytningar om mord och självmord, har likväl inte hindrat läkemedelsindustrin och psykiatrin från att fortsätta sitt korståg inom behandlingsvärlden. Fler och fler sk. beroendeenheter växer i dag upp i vårt land allt under psykiatrisk flagg och med övriga myndigheters insiktslösa välvilja.

Tusentals missbrukare har blivit drogfria

Vid en konferens i Sundsvall för några år sen påstod en av psykiaterna att psykiatrin idag till 85% sysslar med beroendeproblem. Enligt en uppgift från Socialstyrelsen går 96 % av statens medel för behandling av missbrukare till psykiatrin.

I dag ser det ut som om psykiatrin har vunnit slaget om behandlingsvärlden. Detta trots att de 12-stegsbaserade modellerna ”producerat” tusentals drogfria narkomaner. Många av dem har tidigare gått på Metadon, Subutex och sk ssri-preparat (Cipramil, Prozac m.fl) för att inte tala om ’benso’ och olika slag av smärtstillande preparat såsom den välkänt våldsframkallande drogen Rohypnol.

Ett avgörande dråpslag mot det kemiskt drogfria behandlingsalternativet tycktes komma för några år sen då Socialstyrelsen förordnade sk. ’Substitutionsbehandling för Opiatberoende’. Detta betydde i praktiken psykiaterledda behandlingshem där behandlingen huvudsakligen är inriktad på medicinering med Subutex som förskrivs till missbrukare av alla slag på daglig basis, t.o.m. mer eller mindre tvångsmässigt under förevändningen att missbrukaren måste ha medicin mot sin kroniska hjärnskada.

Under tiden backas verksamheten upp av ’forskning och beprövad erfarenhet’, kamoufleras bakom mer eller mindre patetiska sociala experiment, nätverksarbeten och nya begrepp, – allt finansierat och underbyggt av den största av alla langare, – psykofarmakaindustrin, vars vinster tycks kunna täppa igen vilka ihåligheter och inkongruenser som helst.

 

Subutex och metadon – värre än heroin

Vi narkomaner, tillfriskande eller inte, vet att Subutex och Metadon är betydligt värre droger än t.ex. heroin och vi uppmanar våra bröder och systrar att inte falla i psykiaterfällan.

Vi vet att det finns tusentals heroinister och andra narkomaner som blivit drogfria och fått ett helt nytt liv. Vi har insett att psykiatrin och läkemedelsindustrin med sina pengar och sin enastående makt kan slå vilka blå dunster som helst i ögonen på såväl allmänheten som politiker, för att inte tala om aktiva narkomaner.

Vi känner till att Subutex säljs på Plattan och andra mötesplatser för aktiva missbrukare.

Vi genomför en mäktig manifestation

Vi vet att dessa från början legala droger säljs till debuterande ungdomar under medicinsk täckmantel, där försäljningsargumenten tas direkt från psykiatrin.

Vi har hittat hem i självhjälpsrörelsen, ofta med hjälp av de fåtal behandlingshem som fortfarande vägrar använda kemiska preparat i behandlingen.

Vi vet att en av de viktigaste principerna i 12 stegsfilosofin: ’Det Viktigaste Först’ helt enkelt innebär att kemisk drogfrihet är den absoluta förutsättningen för fortsatt tillfrisknande.

Vi vet att legal förskrivning av droger bara möjliggör fortsatt undergång för missbrukare som fortfarande lider.

 

BRÖDER OCH SYSTRAR!

VI SER FRAM EMOT DEN 7 SEPTEMBER!

LÅT OSS DEN 7:E SEPTEMBER GENOMFÖRA EN MÄKTIG MANIFESTATION FÖR DROGFRI BEHANDLING AV NARKOMANER!!!

Det har skickats av:

Siv Mozard

siv@samverkangruppen.se

FUN/Korpberget

Svanö

872 93 Lunde

tel 0612 71 82 80

Nätverksmöte

Förra onsdagen hade vi nätverksmöte med L, hennes mamma S, socialsekreteraren samt två personer från ett ”skyddat boende” med behandling i L:s hemstad. Från utredningshemmet deltog en familjebehandlare (jag är osäker på hans titel) och en person ytterligare, som jag är ännu mer osäker på. Hon var personal på behandlingshemmet och var med istället för L:s kontaktperson, som var sjuk.

Det positiva var att behandlingshemmet verkade mycket seriöst, den uppfattningen hade jag ju fått tidigare och den finns fortfarande kvar. Man har en tydlig struktur och fasta regler. Det verkar som om personalen är samstämmig, d v s alla gör likadant, det kan annars vara så att en del är ”snällare” än andra och tillåter mera men här verkade man överens om vad som skulle gälla. Mannen som arbetade med familjen har tydligen inte en massa andra arbetsuppgifter utan arbetar bara med flickornas (det är bara flickor där) familjer, vilket jag också tycker är bra. Han verkade mycket kunnig, erfaren, engagerad, lugn och vänlig, en man som man känner förtroende för. Båda två var väl insatta i L:s situation.

Jag kan säga att jag i stort sett fick en positiv bild av behandlingen/utredningsarbetet. När det gäller de övriga deltagarna, ”hemifrån”, så känner jag socialsekreteraren sedan tidigare. Hon har känt L ganska länge nu. Hon är vänlig, duktig, engagerad, tycker om L. Det är goda egenskaper tycker jag och värdefulla. Att hon inte kan så mycket om missbruk är inte hennes fel, hon lär sig kanske med tiden. De två från boendet var också trevliga och fina. De berättade att de inte bara hade boende utan också behandling. De arbetade dock inte med missbruk i sin behandling utan enbart med relationer, utbildning, arbete o d. Jag anser att det är helt värdelöst att arbeta bara med ”allt utom missbruket” därför att någon, som är fast i ett missbruk, har inga möjligheter att tillgodogöra sig någon behandling av det slaget så länge han/hon är aktiv missbrukare.

Svea skrev i sin kommentar till förra inlägget att hon tyckte att soc borde lyssna på mig eftersom jag har mycket erfarenheter. Lyssnade gjorde de nog, de hade inga möjligheter att slippa men jag är inte helt säker på att de tog det till sig. Socialsekreteraren har aldrig lyssnat på mig och S protesterar mot det mesta jag säger. Vi får se vad personalen på behandlingshemmet kan göra.

När jag pratade med L i telefon dagen efter mötet berättade hon att hon kände sig lite besviken. Hon tyckte inte det hade kommit upp något nytt. Hon hade säkert ställt in sig på att nu skulle allt ordna sig. Vi kom fram till på mötet att L nog faktiskt inte vill fortsätta missbruka. Det tyckte jag var positivt för jag har varit tveksam. Det är väl så att hon börjar förstå att de negativa konsekvenserna av missbruket inte är så bra men själva missbruket tror jag fortfarande att hon ser som något som kan ge henne en massa positiva saker.

Jag kände att vi nog svikit L. Vi hade ju ett nätverksmöte i början av hennes ”missbrukskarriär”, då alla (även jag) lovade att ställa upp på alla sätt när L kom hem efter behandling. Jag tyckte inte det var någon ordentlig uppställning, hon fick gå på en massa möten/samtal med olika socialarbetare men ingen hjälpte henne med att aktivera sig i något roligt. De flesta missbrukare är dåliga på att hitta på aktiviteter och behöver hjälp med det, vilket inte L fick. Jag får ju också ta åt mig, jag tyckte att jag inte skulle lägga mig i så mycket när det nu var så många som ställde upp på henne (som jag trodde) så jag höll mig i bakgrunden. Jag försökte ju bjuda hit henne men det lockade inte att åka till landet.

Fastän jag har arbetat med att försöka förändra mig själv i 19 år, den tid jag har varit nykter, så har jag fortfarande för lätt att bli högmodig. Jag inbillar mig emellanåt att jag vet bäst, att jag kan detta med missbruk och behandling bättre än andra och vet vilka åtgärder som är de rätta. Så är det ju inte – man vet egentligen aldrig vad som är rätt och fel. Jag har sett exempel på att man gjort, som jag tyckt, helt fel och det har blivit bra ändå. Och tvärtom. Det är så mycket som spelar in, slumpen har stor betydelse. Det enda man kan hoppas på är att chansen är större, om man försöker göra bra saker men man kan aldrig få några garantier.

Kanske det kan bli rätt nu

Jag kanske får tänka om när det gäller behandling för mitt barnbarn, L. Jag tyckte de har utrett henne flera gånger men inte gett henne någon riktig behandling och nu är hon på ett utredningshem igen.

Nästa vecka ska det bli nätverksmöte och även jag får komma med eftersom jag funnits med i hennes liv hela tiden. Det verkar som om de är seriösa i sitt utredningsarbete och socialsekreteraren har börjat planera för behandling. Felet som jag tycker att hon gör, är att hon redan nu börjat fråga L vilket behandlingshem hon vill åka till. Hur ska L kunna veta det? Hon vill nog komma till ett ställe där hon får göra som hon vill, får permission ofta och där det är roligt och trevligt.  Nej, hon är nog klokare än så men jag tycker att man bör vänta och se vad man kommer fram till i utredningen och välja behandlingshem efter det.

L:s mamma, min dotter, S, har knutit henne hårt till sig. L behöver nog komma från S ett tag. S har svårt att ta detta med beroende. Hon vill inte acceptera att hennes dotter är missbrukare, vilket inte är så konstigt, det är tungt. Hon vill heller inte acceptera att hennes dotter är helnykter och drogfri. S anser att det är ”normalt” att dricka lite. Hon tycker nog inte det är OK att droga men ”bara lite” tror jag inte hon tycker är så allvarligt. För övrigt tror hon inte riktigt på att L verkligen är missbrukare, hon tror att L alltid överdriver när hon är ärlig och berättar vad hon tagit och vad hon gjort. Suck. För L är det att inte bli tagen på allvar.

S har i alla tider behandlat mig likadant. När jag har försökt berätta något dumt jag gjort berusad vill hon inte höra. Det är säkert en slags rädsla, det man inte får veta finns inte. Men enda möjligheten för L att komma tillrätta med sitt missbruk tror jag är att konfrontera det ordentligt.

Tyvärr har socialsekreteraren gått på S:s linje. Inte identifiera sig som missbrukare. De har inte förstått att man måste inse att man har ett problem för att det ska finnas en anledning att ta itu med det. Under tiden har L fortsatt missbruka och fått ett lite allvarligare beroende. Hon har verkligen strulat, att man kan tvivla på att hon är missbrukare är för mig en gåta. Nåja, det ska bli intressant att vara med på nätverksmötet och höra vad man kommit fram till och hur man ser på L och hennes problem. Man har alltid hoppet kvar och även om soc gjort fel så finns ju chansen att det kan bli rätt nu.

Fira jul och födelsedag inlåst

Idag, Annandag Jul, fyller mitt barnbarn, L 19 år. Hon har tillbringat både julhelgen och födelsedagen på ett av SIS´(Statens InstitutionsStyrelse) låsta behandlingshem för ungdomar. Hon är också 70 mil bort så det är inte så lätt att besöka henne heller. Hon är förstås inte nöjd med att vara där utan har ångest och längtar ut. Ändå har hon svårt att göra något för att slippa uppleva det igen.

Under dessa tre år, som hon har missbrukat  har hon berättat för mig om vilka droger hon börjat med vartefter det har hänt. Senast berättade hon i dag faktiskt, att hon även blivit spelberoende, börjat spela maskiner. Hon säger det som om hon berättar att hon fått mässlingen, som om det är något, som drabbat henne utan att hon kunnat göra något för att förhindra det. Och så är det väl.

Hon menade idag att hon inte kunde göra något åt sitt missbruk nu, när hon sitter inlåst. Jag tyckte att det är just nu som hon verkligen KAN göra något. Gör hon ingenting nu så kommer hon bara att dras med när hon kommer ut och det blir likadant på en gång. Ja, det kunde hon förstå och höll med om då, tyckte att hon borde ändra sitt tänkesätt t ex men hon konstaterade sedan att hon är för lat och när hon kommer ut så kan hon inte stå emot.

Hon är världens snällaste, goaste, finaste tjej – och hon kommer att gå under för drogerna om det inte händer ett mirakel. Och hur ofta gör det det? Jag blir så förtvivlad när jag tänker på det och jag är totalt maktlös.

God Jul

Vid ett tillfälle, minns inte när eller var, hörde jag någon säga ungefär: ”Jag önskar att alla barn i världen får uppleva en nykter jul”. Jag instämmer i det.

Varför får missbrukare så sällan adekvat hjälp?

Nu har jag skickat en julklapp och lite fickpengar till barnbarnet, L, som återigen befinner sig på behandlingshem. Så långt är väl allt gott och väl, det brukar ju vara fint julfirande på behandlingshemmen även om de, som befinner sig där hellre skulle vilja vara fria. L har ju dock tidigare bett om att få bli ”inlåst” eftersom hon kände att hon inte klarade av situationen på egen hand. (se tidigare inlägg) Då passade det inte socialtjänsten, som svarade ”Du får stanna hemma nu, du kan ju inte vara inlåst hela livet”.

Märkligt, tycker jag, att man inte kan avgöra när en klient behöver hjälp.

Jag blir så beklämd när jag tänker på det. Man känner sig så oerhört maktlös i den situationen, det är helt omöjligt att påverka besluten. Så kanske det måste vara, det skulle nog bli struligt annars men jag tycker att man ändå kunde lyssna på på mig, som både har teoretiska kunskaper och dessutom är nykter alkoholist sedan 19 år(har både missbrukat och blivit nykter/behållit nykterheten själv i rätt många år). Det sistnämnda är vanligtvis inte någon värdefull merit men i det här fallet tycker jag att det är det. Dessutom känner jag L väl och eftersom jag inte är hennes mamma så tycker jag att jag kan vara ganska objektiv.

Mycket går ut på att spara pengar, att vänta tills missbruket kulminerat innan man vidtar riktiga åtgärder, trots att man alltid säger att det är viktigt att agera snabbt när det gäller unga människor. Det blir f ö betydligt dyrare samhällsekonomiskt att låta ungdomar ”gå ner sig”. När det gäller L så har hon ju visserligen varit på flera olika behandlings-/utredningshem men bara på ett ställe har hon fått behandling. Där fick hon inte någon hjälp för att fullfölja eftervården, vilken ofta är lika viktig som behandlingen. Hon har väl åtminstone genomgått tre olika utredningar medan hon varit intagen på behandlings-/utredningshem. Nu är hon på nytt omhändertagen för att en utredning skall göras.

Jag tycker att om pengarna skall användas rätt skall man göra en ordentlig utredning, som visar vilka behov personen har, anstränga sig för att hitta en behandling som motsvarar de flesta behoven och därefter placera personen där. När man anser att behandlingen är klar skall man starta utslussning, om det inte går bra skall man ta konsekvenserna av det och börja om från lämplig punkt PÅ SAMMA STÄLLE (förutsatt naturligtvis att det inte är helt ”kört” där). Man behöver satsa mycket resurser på eftervården.

Enligt min erfarenhet går det bort oerhört mycket tid till ingen nytta genom att man hela tiden söker nya platser, nya behandlingshem om det inte går bra efter avslutad behandling. Dessutom börjar man också med att fråga klienten själv vilken behandling vederbörande vill ha. Det är inte rimligt att tro att en ung människa vet vad som finns och vad hon behöver. Det är bra att låta folk få bestämma själva men då tycker jag att utredningarna slösas bort, istället kan man då leta på några likvärdiga ställen, som motsvarar de behov som kommit fram och låta klienten göra studiebesök och sedan välja ställe.

Och varför utreder man gång på gång, vad förväntar man sig att det skall ge? Som jag ser det är det mycket viktigare att man har goda kunskaper om missbruk och behandling och klarar att välja seriösa utrednings-/behandlingshem. Jag tror att vi i Sverige är alltför förtjusta i att utreda. Jag har jobbat en del med långtidssjukskrivna och arbetslösa, det är samma sak där, de har ofta varit föremål för en massa långa utredningar för att man skall veta vilken hjälp de behöver men den får de sällan.

Tyvärr är det just kunskaperna om missbruk, beroende och behandling, som  saknas hos dem som beslutar.

Det är svårt att veta varför det fungerar så dåligt i Sverige just när det gäller missbruk och beroende när vi är så duktiga på barnpsykologi, på relationer, samlevnad, sociologi, fysisk och psykisk hälsa o s v. Jag har flera teorier om det men det är en annan diskussion.

Att dricka på Antabus

Jag har på senare tid läst på flera ställen om folk som tagit Antabus och sedan druckit (varför man nu gör det?) att de inte fått någon reaktion alls. De har därför undrat om Antabus är bara bluff. Det kan jag tala om att det är det inte. Det fungerar verkligen. Jag har träffat människor som har blivit riktigt sjuka av Antabus när de druckit. Det är bara så att vissa personer fungerar det INTE på, de kan dricka på antabus utan problem. Man vet inte i förväg vilken grupp man tillhör. Man kan också, som man säger, dricka igenom Antabus, d v s man reagerar direkt men symtomen försvinner efter en stund, därefter kan man fortsätta dricka (om man överlever).

Och det är värre än så – man kan t o m dö av Antabus – t o m utan att dricka. Det finns personer som har någon slags överkänslighet för Antabus, väldigt ovanligt men det räcker att det finns, levern klarar det inte. Därför är det MYCKET VIKTIGT att man undersöks noga innan man tar Antabus, man bör absolut inte experimentera med detta medel.

Och man bör inte ta Antabus om man tänker dricka.

Antabus tar inte bort suget på kemisk väg, som t e x Campral påstås göra. Däremot säger många att om de vet att de har Antabus i kroppen så vet de att de blir sjuka om de dricker och då försvinner suget. Det s k suget är nog i första hand ett psykologiskt fenomen???? Mitt sug försvann när jag bestämde mig för att sluta dricka Alkohol.

När det gäller inopererade Antabuskapslar så slutade man med dem i Sverige för rätt många år sedan. Man har dock gjort operationen på människor, som tidigare haft en kapsel inopererad med gott resultat för att man kunnat konstatera att det då varit till hjälp. För att få en kapsel inopererad har man fått åka till Norge. Hur det är numera vet jag faktiskt inte, man hör inte talas om detta så ofta längre.

Det är inte lika aktuellt numera med Antabus eftersom de flesta (fr a yngre) missbrukare använder flera droger och t o m anser att de inte har problem med Alkohol. Dock är det så att Alkoholen fortfarande är den ”farligaste” drogen, det är
t ex den enda drogen där man kan dö av abstinensen och det är också den vanligaste och lättast tillgängliga drogen. Det är också den drog som kostar mest för samhället. Och ofta är narkomaner beroende även av Alkohol fast de inte vet om det. Och ofta är det Alkohol som startar återfall.

Beträffande Antabus så finns det sådant, som man kan ta för att kunna dricka Alkohol utan problem när man har Antabus i kroppen. De flesta som har problem med Alkohol och som någon gång tagit Antabus, brukar känna till knepen, jag tänker inte lära ut dem här. Självklart blir det extra påfrestningar för organen i kroppen om man dricker på Antabus. Påfrestningarna är tillräckligt stora ändå av bara Alkohol.

Att tro att Subutex o Metadon kan bota Heroinberoende är som att tro att Öl kan bota Alkoholberoende

2007-12-09

Jag har träffat min ”gamla” AA-sponsor, P, idag. Det är roligt att prata med henne, vi tycker ofta rätt lika så det blir inte några diskussioner och det är skönt. Det är kanske ganska naturligt att vi pratar mest om nykterhet, behandling och liknande.

P jobbar med behandling och det har ju även jag gjort och fortfarande jobbar jag extra ibland på ett LVM-hem. P var besviken för att handläggarna i kommunen där hon jobbar hade varit på kurs och lärt sig om Subutex och var eld och lågor över detta. P undrade vad jag tycker om det. Jag berättade för henne om min son, som försökt få Subutexbehandling eftersom han tyckte det skulle vara ”bra med gratis knark”. Jag kan inte heller se Subutex till missbrukare på något annat sätt än gratis knark.

När man slutar med ett missbruk så försvinner ”suget” efter en tids avhållsamhet. Det gäller nog samtliga droger, det är viktigt förstås att man är överens med sig själv att man verkligen vill sluta. Så har det varit för mig när jag slutat med cigarretter, alkohol, godis, receptfria Treo, allt som jag använt för att styra mina känslor. Även när jag börjat hålla igen när det gäller mat, vilket jag inte kan sluta med men jag kan börja äta mindre och annorlunda och det har varit likadant, första dagarna har jag varit jättehungrig och längtat efter mer och fetare mat men sedan har suget försvunnit.

Om jag upprätthåller beroendet med en annan drog än den jag vanligen använder så säger sunda förnuftet att jag fortsätter att ha sug. Det är ju vad som inträffar för den, som byter ut cigarretter mot snus t ex. Den, som gör så kan när som helst röka en cigarrett istället för snuset och när han/hon tröttnar på snuset går man tillbaka till tobaken utan problem. Suget har aldrig försvunnit och man har aldrig kommit ifrån missbruket.

Ovanstående är för mig så glasklart och så självklart att det inte ens behöver diskuteras. Ändå framhärdar läkare och många missbruksbehandlare i att Subutex (eller Metadon) kan vara en bra behandlingsmetod.

Jag skrev detta för en tid sedan men det har inte blivit tid att skriva klart. Nu har man konstaterat att samhället tjänar miljoner på metadonbehandling (och så visar man en förpackning med Subutex när man pratar om det på TV). Ingen har redovisat hur man räknat men beräkningarna har gjorts på 140 heroinister, som står på Metadon. Man har inte redovisat hur länge undersökningen pågått.

Eftersom jag inte tror på metadonbehandling så tror jag inte heller att resultatet blir bestående förutom att det rör sig om en alltför liten grupp. Man brukar säga att det behövs minst 1000 individer i en undersökning för att man skall kunna generalisera utifrån den.

Något som jag vänder mig emot är att man kallar Metadon och Subutex för ”medicin mot missbruk”. Visserligen är alla droger mediciner från början men att kalla det för medicin gör att man kanske tror att det BOTAR beroendet men det gör det inte. Jag har träffat flera missbrukare som BARA använt Subutex och inte Heroin.

Att försöka bota heroinister med Metadon och Subutex är som att försöka bota alkoholister med öl och vin.

Maktlöshet

Alla, som har försökt sluta med ett missbruk, vet att det är lättare att klara det om man får hjälp och stöd. Jag vill dela med mig om ett av de hjälpmedel jag använder mig av. Jag tycker inte det är svårt att vara nykter numera men jag vet inte vad som händer och jag mår bra av att fundera lite över mig själv och mitt liv. Gör jag inte det kanske jag plötsligt sitter där med glaset igen.

Det finns en liten s k meditationsbok, som heter Var morgon ny. Den innehåller en text för varje dag under hela året. Det är en lagom kort text så när jag mådde dåligt under den första tidens nykterhet, var jag ofta okoncentrerad och hade svårt att läsa långa texter. Då var den korta texten i denna bok perfekt. Jag försökte tänka efter vad texten betydde och det resulterade alltid i att mina tankar ”vände” från självömkan eller vad det var just då, till att fundera över det jag läste och över mig själv och gjorde att jag mådde bättre.

När jag i dag läste dagens text, som handlar om ”Maktlöshet”, kom jag ihåg hur svårt jag hade att acceptera att jag var maktlös. Jag tyckte att jag kunde bestämma över mig själv och glömde allt det, som jag inte kunde bestämma över.

”Den som hänger sig åt tvivel ser dem snart förverkligade.
Frances Ridley Havergal

Vi har ingen makt över vårt missbruk, det må vara sprit, tabletter eller mat. Vi har ingen makt över de händelser som berör oss. Och vi har ingen makt över våra vänners och våra närmastes liv. Men vi har makt över våra egna attityder och vårt eget uppträdande, över vår uppfattning om oss själva, vår målmedvetenhet, vår vilja att leva och att följa det här enkla programmet.

Vår makt är stor, men vi måste utöva den för att inse vilken räckvidd den har. Vi märker snart att vi får mycket större utbyte av det vi sysslar med, av vårt umgänge med andra och av det vi planerar, när vi kan behärska våra egna reaktioner. Vi behöver inte känna eller reagera annat än på det sätt vi själva vill. Vi utövar total kontroll, och det kommer vi att uppleva som oerhört upplyftande.

Vi stärks i vårt tillfrisknande för var gång vi kan avgöra vad som är det rätta beteendet, för var gång vi bestämmer oss för att göra något som känns rätt, för var gång vi tar på oss det ansvar som rätteligen tillkommer oss.

Jag ska ta ansvar för mitt liv i dag.”

Ovanstående är dagens text för den 30 nov. När jag läser dessa texter är det inte alltid, som jag instämmer med dem. Jag tycker inte det gör något, huvudsaken är att jag får något att fundera på, det har hjälpt mig att behålla min nykterhet hittills och jag har bestämt mig för att vara nykter även i dag och hoppas givetvis att kunna vara nykter resten av livet.

Medberoende

Medberoende är egentligen en ganska ny upptäckt. Inte så att det är nytt som företeelse men innan 12-stegsprogrammet kom till Sverige talade man aldrig om medberoende. Det är faktiskt den behandlingsmetoden som infört anhörigprogram, hjälp till anhöriga till beroende personer. På senare år har man gjort försök här och var att införa något slags stöd för anhöriga men ofta har det inskränkt sig till information om olika slags hjälpåtgärder till den beroende. En socialdemokratisk politiker har lagt en motion om införande av stöd till Medberoende , vilket är en bra början. Förhhoppningsvis kan det utveckla sig till att omfatta även stöd till andra anhöriga till beroende, (Replik på en motion om stöd och hjälp till anhöriga) t ex till ”matmissbrukare, spelmissbrukare, sexmissbrukare, snattare, arbetsnarkomaner, slösare och de som lever sina liv i känslomässig isolering, skam och förtvivlan på grund av egen sorts missbruk”. Att vara anhörig till en beroende person är så oerhört plågsamt att det liknar det som drabbar människor som lever i krigsdrabbade områden.

Det allra svåraste i sammanhanget är kanske att den anhöriga ofta inte själv ens är riktigt medveten om problemet. Hon/han känner ju att de inte mår bra men tror faktiskt att det skulle ordna sig bara den beroende botas. Jag har talat med många anhöriga, som sagt att ”Det är inte mig det är fel på, blir bara min man nykter så kommer jag att må bra, jag behöver ingen hjälp.” När (om) så mannen blivit nykter visar det sig att den anhörigas problem inte alls löser sig utan ofta i stället blir ännu svårare. När den anhöriga inte längre har alkoholisten att ta hand om (kanske alkoholisten t o m vill vara med och bestämma) får hon tid att känna efter hur dåligt hon själv mår.

Det är viktigt att den anhöriga får hjälp och stöd att se på sig själv och bli medveten om vad medberoendet gjort henne/honom och även får hjälp att bearbeta detta för att komma tillrätta med det.

För min egen del så växte jag upp med en pappa, som söp. På den tiden var man ännu mindre medveten om alkoholberoende. Alkoholister på den tiden kunde t ex inte få socialbidrag utan var tvingade att försörja sig (och sin familj). Den som inte klarade det var en dålig människa. Min mamma var förstås mycket medberoende. Hon såg min pappa som en ”stackare”, som inte var något att bry sig om men som man ändå måste ta hand om och hon tog över hela ansvaret för familjen. Hon överförde nog mycket av sina åsikter på mig och dem tog jag med mig in i vuxenlivet.

När mina barn växte upp och mitt mellanbarn började dricka, snatta, röka hasch hade jag dels min bild av hur man ska se på män/missbrukare och dels mina skuldkänslor för mitt eget drickande. Trots att jag ”drack socialt”, inte satt på parkbänken ute eller vinglade omkring på sta´n utan hade parkbänken hemma i vardagsrummet, arbetade och ”gjorde rätt för mig” (jag var ju samtidigt arbetsnarkoman) så skämdes jag mycket eftersom jag insåg att jag försummade barnen och ibland även drack för mycket och gjorde bort mig ibland.

Ovanstående gjorde att när min son kom hem helt förstörd och nergången efter en tids knarkande i Danmark tyckte jag att jag naturligtvis var skyldig att ta hand om mitt barn som behövde hjälp. Han fick bo hos mig, han fick mat, cigarretter och kunde använda sina egna pengar till droger. Självklart blev hans missbruk värre och han utnyttjade naturligtvis mig alltmer. Jag kunde nästan inte fungera till sist och sökte hjälp hos FMN. Tyvärr hade han blivit lite äldre, han var strax över 20 år, de andra föräldrarna hade alla barn, som var i tonåren. Jag kunde inte gå ut och leta i kvartarna efter honom och kunde inte göra så mycket konkret. Det kändes dock skönt att kunna börja tala om problemet (jag vågade inte berätta t ex på jobbet att jag hade en son som knarkade) och jag fick mycket stöd och hjälp. Där fick jag hjälp att ta första steget.

Det som var mindre bra var att jag inte kom längre. Jag beklagade mig och hängav mig åt självömkan mest hela tiden. På den tiden hade man nog inte lärt sig i FMN heller hur man kan gå vidare. Jag hade kommit över det värsta och försökte leva mitt liv. Inte förrän jag till sist kom till Al-Anon tyckte jag att jag fick riktig hjälp och kunde gå vidare, ta tag i mina problem och utvecklas positivt. Det var inte lätt eftersom jag i början tyckte att man bara ”läste böner och pratade om Gud”, jag var av någon anledning väldigt rädd för att bli religiös, trodde att jag måste bli det för att få hjälp där. Så småningom började jag förstå vad det handlade om. I Al-Anon kom jag dessutom  underfund med att jag var tvungen att ta itu med mitt eget drickande och började gå på AA istället och kunde så småningom bli nykter.

Jag fick lära mig att inte vara en möjliggörare, att inte ställa upp på fel sätt för sonen. Det resulterade en tid i att jag inte ställde upp alls för honom. Till sist insåg jag att jag inte kunde fortsätta gå emot mitt eget samvete och att det inte var meningen heller  och jag började hjälpa honom med saker som jag kände var rätt, inte ge honom pengar förstås, inte ställa upp på vad som helst utan göra det jag tyckte kunde vara en hjälp för honom.

Det har jag sedan följt. Det har jag även använt när det gällt L, mitt barnbarn. Just nu har vi ingen kontakt. Jag vill inte tränga mig på och hoppas att hon kommer till mig så småningom när hon själv känner för det. Naturligtvis hör jag av mig till jul och födelsedagar men hon får inga presenter, som kan omvandlas till pengar som t ex telefoner, ipoder och vad det nu heter. Hon får tråkiga saker som strumpor, en ljuslykta, en mugg och liknande saker. Jag hoppas att hon har sett att hon kan lita på mig och att hon kommer till mig när hon känner att hon vill det.

När det gäller medberoende så är det hela tiden en balansgång. När och hur skall jag ställa upp för att inte göra ont värre utan hjälpa på rätt sätt? Jag måste tänka på att fortsätta ta hand om mig själv. Ingen är betjänt av att jag går under. Jag måste se till att jag har ett bra liv och är nöjd med det. Då kan jag hjälpa mina anhöriga när de behöver det. Det är mycket svårt. Jag vet inte alltid om jag gör rätt men jag måste även acceptera att det kan bli fel ibland, det är mänskligt.